Om dagen

Med tovor i håret och med en man på personalresa hasar jag runt i mina raggsockor här hemma. Barnen kliar varandra på ryggen och jag tänker på hur mycket jag missar då jag jobbar så mycket på helgerna. Jag ser att grannen har hängt upp sina stjärnor i fönstret. Och jag antar att jag bör följa hennes exempel och sen cykla till jobbet.

Åka buss

Spiderman fick en ny frukostbricka. Och jag ännu mera guldiga lampor efter mitt loppisbesök igår. Nu ska Otto och jag iväg och fotas. Sittandes i en buss vid havet. Som resenärer om jag förstått det rätt. Jag vet inte riktigt varför vi hamnade här. Men vi får god mat och blir sminkade. En vän frågade och jag sa ja. Tur med vädret också. Kan inte bli annat än en bra dag.

Nya lampor

Hos bekanta till oss hänger tre supercoola lampor i grupp framför deras eldstad. Pantern är jag sjukligt avis på också. När jag snubblade över dessa två guldiga lamporna på en liten loppis för någon vecka sen blev jag överlycklig. Eller snubbla... Jag trängde mig faktiskt före Dore Doris, jag tror t o m jag pötte henne lite åt sidan. Förlåt. Nu väntar jag bara på att min man ska hjälpa mig med det elektriska.

Om tallrikar

Jag samlar på tallrikar som de här. Den överst till vänster är ny för mig. Det blir ju liksom lite roligare att äta med flott porslin. Vi är lite sjuka i familjen och hänger mest hemma. Min äldsta och jag spelar schack om kvällarna. Och när barnen somnat tittar vi på filmer med omöjliga kärleksöden. Jag nästan gråter en skvätt. Och jag tänker att vem som helst skulle vara lycklig i en kofta som min. Jag har den på mig varje dag. Den var en gåva. Från mig. Till mig.

Det jag gör

Idag låter jag alla sova. De som vill det. Jag bakar scones med lingon i. Och jag kokar nyponsoppa nästan varje dag nu för tiden. Verkar det som. Bo Kaspers Orkester spelar på Spotify. Dofterna och ljuden känns extra tydliga idag. Det är sol. Och förväntningarna på dagen är höga. Han avskyr brödet. Som vanligt.

När det gör ont

Nej, inte ska jag sluta att skriva. Men jag kanske bara vill skriva om något mer. Någon gång. Om det som gör ont. Det som man nog inte ska skriva om på sin gulliga lilla blogg. Om den där natten för länge sen. Då jag föll mot golvet och låtsades vara död med bruten nacke. För att få stopp på sparkarna och slagen. Jag var 20 år och spelade död i dörröppningen på min nyfödde sons rum. Han var hungrig och skrek förtvivlat. Jag upplevde många sådana nätter. Eller om hur svårt det var att somna på det där kvinnohemmet. Där vi gömde oss. Mammorna med barnen. Om hur min fina pojke nu alltid kollar så att ytterdörren är låst varje kväll. Och ogärna är själv hemma. Jag vill skriva om den där dagen för 3,5 år sen. Då allt rämnade. Jag stod höggravid i vårt kök då min kärlek ringde. Han klarade sig inte, sa han. Hans lillebror, 24 år, tog sitt sista andetag den dagen. Hjärtat slets ur kroppen av att se den familjen förlora en son och bror. Varenda gång jag tänker på det vill jag kräkas. Jag vill berätta om det faktum att jag vaknar varje morgon och undrar om min pappa fortfarande lever. Eller har supit ihjäl sig under natten. Om hur den sjukdomen tar. Och tar. Mer än man är beredd att ge. Både från den sjuka. Och den som står bredvid. Om maktlösheten. Varför skriver jag det här. Vill jag få sympati. Nej, faktiskt inte. Jag ville bara dela med mig. Beröra. Berätta att sorgen kan bo hos de lyckligaste. Vi är så duktiga på att lägga locket på. Inte tala om det som är obehagligt. Här är mina sorger. Erfarenheter kan man dela med sig av. Både lyckliga och sorgliga. Andra kanske känner sig mindre ensamma då.

Hela livet är ett disco

Jag har ett barn i magen. Jag frågade Otto vad han ville att hans nya syskon skulle heta. "Kackerlacka!!" svarade han blixtsnabbt. Jag hade väl kanske tänkt mig Mildred, Malva, Junis, Majken, Klara eller något annat tjusigt. Och Love om det blir en pojke. Kackerlackan är namnet nu i alla fall. Jag har Laleh på radion och springande barn på övervåningen. Så är det. Och här behövs förändring. Bloggen alltså. Om jag ska sluta. Eller ändra om.

Vår familj hos Dos

Medans jag bloggpausar visas vårt hem på Dos. Hur kul som helst. Och satan i gatan vad Jenny, fotografen, är bra på det hon gör. :) Klicka här. ( inte på bilden)

Paus

Jag har en liten bloggpaus. Kommer snart tillbaka.

Vad som är riktigt bra

Här hemma är vi inte så tjejiga och killiga. Vi har alla blommiga påslakan. För att det är fint. Vi har broscher och halsband. Vi klättrar på väggen när vi är Spiderman. Gör grymma moves som Michael Jackson. Vi sminkar varandra och sätter upp håret. Hoppar högt på BMX-banan. Vi lirar fotboll. Vi gör lite av allt. Det tycker jag är bra.

Sen att min man betalar alla räkningarna och jag lagar nästan all mat... Ja, det beror nog på att han är ekonom och jag är förbaskat duktig på mat. Eller...